Vem ska hjälpa dem som behöver ett badkar?

En av de sorgligaste historier jag vet är den om Klara Wiksten och det där badkaret. Hennes lägenhet skulle få ett badkar men hon klarade helt enkelt inte av att vare sig svara i telefonen eller öppna dörren så hon fick inget badkar. hjarnan-darrar-cover-hires

Men jag tror att Klara Wiksten mår bättre nu, jag tror att hon har fått det där badkaret. För i sin nya bok Hjärnan darrar (Syster förlag) klarar hon av att skoja litegrand med alla åren då hon befann sig i diverse arbetsmarknadsåtgärder. I Hjärnan darrar får vi träffa några av de personer hon minns mest. Mannen som varje dag under två år satt på KUL-huset och läste böcker om fåglar och som gett upp för han inte längre fick ha kvar vare sig lägenhet eller bidrag så han hade hittat ett skjul i skogen dit han tänkte flytta och han skulle leva av det som fanns i naturen. Han som vägrar anpassa sig på fruktpackarstället (ja skylten är med från förra boken, ”ej tillåten att ta frukten från hyllan!”). Hon på ”unga handikappade” som bar en t-shirt med texten asperger bipolär ADD borderline eftersom hon aldrig fick chansen att visa vem hon verkligen var. Den välklädda sminkade kvinnan på jobbtorg. Det är en fantastisk bok och jag förstår att man ska skratta åt eländet men jag kan inte det. Jag ser bara människospillror.

Vad ska alla som inte orkar göra? Hur ska det gå för alla dem som inte vågar öppna dörren eller svara i telefon? Hur ska det gå för mannen i skjulet i skogen? Kvinnan som slitit sönder sin kropp? Alla vuxna människor som måste sitta och skapa med tomma mjölkkartonger? De som inte längre kan eller kanske aldrig har kunnat?

Det finns ett badkar för alla människor. Vem ska se just dem och förstå vad som är deras badkar? Hur fan ska det gå?

Av: Linda Skugge